Historien om en häst

                               

Nu ska ni få höra historien om en häst.

 

När jag var föräldraledig med barnen började jag hänga lite i grannens stall och red ibland på en stor hopphäst som bodde där då. Jag var inbiten hästtjej under tonåren och tyckte att det var toppen att vara tillbaka i ett stall. Det blev min egentid.

 

Efter ett tag kände jag att jag och den stora hopphästen inte riktigt synkade med varandra.

Hon var för het och pigg och inte så social och vänlig som jag önskade. Så hon fick åka hem till sin ägare och så hade jag den stora förmånen att bli fodervärd till världens bästa Mimlon.

 

Mimlon var en saktmodig, mild och god nordis på 20 år.

Vi tog långa skogsritter, körde rissla och vagn och hon kunde gå lös hemma på gräsmattan och tigga kanelbullar av barnen. Hon var genomsnäll och en riktig kompis.

 

Förutsättningarna förändrades när jag började om att jobba. Stallet och den snälla hästen gick från att vara min fristad till ett stressmoment och jag hade ständigt dåligt samvete.

Jag och Mimmes ägare bestämde att Mimme skulle stanna hos mig en vår och sommar till och sedan skulle hon åka tillbaka till ägaren.

 

Men så blev det inte.

 

Samma söndag i mars som vi skulle ha 5-årskalas för Emil blev Mimme sjuk. Hon fick tarmvred och efter ett drygt dygn konstaterade veterinären att det inget fanns att göra och att vi var tvungna att avliva henne.

 

Dagen efter gick jag till stallet och städade ur boxen och plockade ihop mina saker.

Efter det gick jag inte tillbaka...

 

För ett par år sedan fick Kajsa plötsligt upp ögonen för hästarna som alltid går i sommarhage hemma hos oss och började prata om ridskola. När hon var 7 år fick hon äntligen börja och jag följde så klart med.

Men det funkade inte riktigt som vi ville med ridskolan och stallet blev återigen ett stressmoment och i höstas bestämde vi oss för att ta en paus.

 

I helgen kom en överlycklig Kajsa hem från grannens stall och berättade att hon kunde få komma och rida. Så jag ringde till grannfrun och hon berättade om en nordis som står i deras stall.

En saktmodig, mild och god dam på 24 år, vars ägare ska få sitt andra barn om ett par veckor och säkert skulle uppskatta om vi vill pyssla med hennes häst då och då.

 

Så igår gick vi till stallet och träffade Busan och hennes ägare.

Kajsa red en liten stund på ridplanen med ett saligt leende på läpparna och det kändes bara helt rätt.

Så jag har fått ägarens telefonnummer och planen är just nu att vi hör av oss när vi har tid och lust att rida lite och så ser vi var det leder.

 

Just nu vet jag inte vem som är lyckligare - jag eller Kajsa. :)